Återvänd till entrésidan


HEM

Om föreningen
Saintpaulian
Saintpaulians familj
Saintpaulians historia
De vilda arterna
Färg & form
Odling & skötsel
Förökning

Foton
Länkar
Kontakt

Forum
Medlem




Click here for information in English

De vilda arterna

De vilda saintpauliorna
Saintpauliorna tillhör växtfamiljen Gesneriaceae som är en familj med nästan 3000 arter. 24 saintpaulia-arter har hittills (2004) hittats i naturen och många av dem bildar mattlika bestånd på jord och klippor. Alla saintpaulior är fleråriga örter.

För att skilja arterna åt brukar bland annat bladens behåring undersökas. Hår finns på både över- och undersida av bladet och håren kan vara långa, korta, upprätta eller tilltryckta. Även bladens storlek och form skiljer sig åt mellan arterna. Dock påverkas storleken mycket av hur plantan växer. Arter som förekommer närmare kusten har tjockare och mer röda blad än arter som växer längre inåt landet.

De flesta arterna har enfärgade blommor i olika blåvioletta nyanser, ibland med mörkare mitt. Det finns några arter som har tvåfärgade blommor.

De vilda arterna saknar i princip svenska namn och benämns därför med sina vetenskapliga namn. De börjar alltid på Saintpaulia (förkortas till S. när det från sammanhanget är känt vilken växt det rör sig om) och beskriver ofta hur arten ser ut, varifrån den kommer eller vem som hittat den. Vetenskapliga namn skrivs med kursiv stil, och den artspecifika delen av namnet skrivs alltid med liten bokstav.


Utrotningshotad
Saintpaulian är endemisk, det vill säga den växer bara inom ett begränsat område i Kenya och Tanzania. Flera av de vilda arterna är endemiska för ett enda bergsområde.

Afrikas klimat har genom årmiljonerna skiftat mellan fuktigare och torrare perioder. Under de torrare perioderna har regnskogen minskat till spridda isolerade fläckar som successivt blivit mindre och mindre. De isolerade regnskogsområdena med torr savann emellan har gjort att unika växt- och djurarter utvecklats i varje bergsmassiv.

Saintpauliorna är beroende av att skogen där de växer lämnas orörd för att kunna överleva. När skogen huggs ner trängs saintpauliorna undan av mer ljusälskande växter och skadas dessutom av det ökade solljuset. Ända sedan 1800-talet har regnskogarna i Östafrika huggits ner, bland annat för den mycket lönsamma exporten av timmer, men även för lokal användning som virke och bränsle. Eftersom befolkningen i området ökar snabbt så ökar även behovet av jordbruksmark och efter avverkningen av regnskogen anläggs ibland åkermark. Detta gör att den vilda saintpaulian är utrotningshotad.

Flera bistånds- och naturvårdsorganisationer arbetar för att försöka rädda regnskogarna och därmed de vilda saintpauliornas existens. Svenska Saintpauliasällskapet driver en fond till förmån för de vilda arterna - läs mer här.


Hur växer saintpaulian i naturen?
I naturen växer saintpaulian på branta, ofta lodräta klippor eller på marken där skogen är som mörkast. De växer ofta i klippspringor där det finns obetydligt med jord och vattnet sipprar förbi rötterna. Ibland kan saintpaulian växa som en epifyt, det vill säga den utnyttjar trädens grenar och stam som underlag men tar inte vatten eller näring från det.

Saintpaulian växer ofta nära en flod eller ett vattenfall där luftfuktigheten är hög. Saintpaulian är känslig för solexponering och för konkurrens ifrån andra växter. Några få vilda saintpaulior växer på kalkklippor i låglandsskogar vid kusten men de flesta växer på gnejsklippor i bergsregnskogarna.


Var?
Saintpaulian växer naturligt i Usambarabergen i nordöstra Tanzania och i sydöstra Kenya. Där växer den som marktäckare i regnskogen. Några av arterna växer i låglandet, de andra i bergsregnskogarna på upp till drygt 2000 meter höjd över havet.

Varje vild art växer enbart på ett mycket litet geografiskt område, de flesta finns bara i ett eller ett par bergsområden. I skogarna på och kring Usambarabergen har man funnit 13 arter av vilka 10 enbart finns där och ingen annanstans.


Här följer beskrivning av några vilda saintpaulior;


Saintpaulia confusa
Växer vilt i Nguru-bergen samt i västra och östra Usambarabergen och är en av de två arter som först introducerades i Europa av Baron von Saint Paul. Från början förväxlades den med S. ionantha och S. diplotricha. Men den visade sig vara en egen art och skiljer sig ifrån dessa genom att ha tilltryckta hår på de tunna, helgröna bladen. Dess namn betyder "förvirrad".


Sainpaulia grandifolia
Växer vilt i västra Usambarabergen och har de största bladen av de vilda arterna. Därifrån har den fått sitt namn som betyder "med stora blad". Blommorna är mörkt violetta och bladen är enfärgat gröna och växer i rosett.


Saintpaulia rupicola
Växer på klipporna vid Kaloleni i Kenya och har därav fått sitt namn som betyder "växer på klippor". Blommorna är blekt blå och arten har blad med röd undersida och korta upprätta hår på ovansidan. Bladen växer i rosett. Arten växer i klippspringor på bara kalkberget och verkar tåla mer solsken än de övriga arterna.


Saintpaulia tongwensis
Kommer ifrån Tongweberget söder om Usambarabergen. Bladen sitter i rosett och är avlånga, mörkt gröna med ljusare bladnerver och röd undersida. Den har enfärgade, ljust violetta blommor.


Saintpaulia 'Pangani Falls'
Växer vid Pangani Falls i Tanzania. Den finns i två varianter, en med släta blad och en med quiltade blad. Bladen är ljust gröna och blir på den quiltade varianten gärna skedformade. Blommorna är violformade, blekt blå och sitter ett fåtal på varje stjälk. Den växer rosettformigt.

Är inte vetenskapligt erkänd som vild art ännu. Namnet 'Pangani Falls' är ungefär som ett sortnamn på en hybrid, och därför skrivs det inte med kursiv stil som de vetenskapliga namnen.


 


Sidan uppdaterad 2013-10-11
© Svenska Saintpauliasällskapet Kontakta vår webmaster om du vill använda något material från hemsidan.