Hur saintpaulian kom till Europa
I början av 1880-talade hamnade Tanzania under tysk kontroll. Den tyske baronen Adalbert Emil Walter Redcliffe Le Tanneux von Saint Paul-Illaire utnämndes till distriktskommendant över Usambarabergen.

Enligt sägnen visade ett par tyska nunnor år 1891 några vackra blå blommor för baronen. Baronen samlade in några plantor och skickade hem dem till sin far hovmarskalk baron Ulrich von Saint Paul i Tyskland. Fader von Saint Paul var mycket trädgårdsintresserad och han delade med sig av sina plantor till överträdgårdsmästaren Hermann Wendland i Hannover.

År 1893 gjorde Wendland den första vetenskapliga beskrivningen av den växten. För att hedra de båda baronerna von Saint Paul så döpte överträdgårdsmästaren det nya växtsläktet till Saintpaulia.

Faktiskt så hade en engelsman, John Kirk, brittisk vicekonsult på ön Zanzibar, skickat hem en pressad saintpauliablomma som han fått ifrån Tanzania till Kew Gardens i London redan i april 1884. Med den pressade blomman skickade han en lapp "... En förtjusande blå blomma som kommer att bli lika fin som Sultani Balsam, om jag bara kan få hem den". Hans försök att ta hem levande saintpaulior till England misslyckades dock.

Från Afrika till Sverige på 3 år
Baron Ulrich von Saint Paul (fadern) tog med sig saintpauliaplantor till den internationella utställningen i Gent, Belgien år 1893. Den nya växten väckte stor uppmärksamhet och hela lagret köptes upp av en trädgårdsfirma.

Ett år senare erbjöd trädgårdsfirman 100 frön à 1:75 mark eller kraftiga plantor för 6 mark styck. Den botaniska trädgården i Uppsala köpte genast 100 frön och snart fanns saintpaulian på svenska fönsterbrädor. I Göteborgs trädgårdsförenings prislista ifrån 1898 säljs saintpaulian till allmänheten med följande beskrivning: "en nätt krukväxt med blå, violliknande blommor under hela året".